Med handbila och giljotin i lagens namn

Redan under medeltiden i Sverige straffades brott som mord, dråp och kvinnofridsbrott med fredlöshet. Detta straff innebar att vem som helt fick rätt till att döda den dömde brottslingen. År 1608 hårdnade dock det svenska rättsväsendet när Karl IX (1550-1611) beslutade att de svenska domstolarna skulle döma efter Mose lag, vilket ledde till att just dödsstraff kom att bli det vanligaste straffet för flera olika brott. Införandet av Mose lag innebar även att inte bara grova brott som mord och dråp straffades med döden utan också häxeri, homosexualitet (sodomi), tidelag, äktenskapsbrott, olydnad mot föräldrarna och bruket av svordomar. Även stöld och otrohet straffades med döden på 1600-talet. Adliga förövare avrättades med svärd medan ofrälse (icke-adliga) antingen halshöggs med handbila (en yxa med lång egg) eller hängdes. Under häxprocesserna brändes flera kvinnor, som anklagats för häxeri, på bål. Från 1776 till 1779 genomförde dock Gustaf III (1746–92) en mycket omfattande straffrättsreform som innebar att dödsstraffet för flera brott, bland annat för häxeri, avskaffades då kungen var motståndare till det straffet. Denna reform innebar även att tortyr avskaffades samt att kungen själv skulle godkänna alla avrättningar. Ytterligare en betydande milstolpe inom den här delen av svensk rättshistoria är 1864 års strafflag och utvecklandet av fängelseceller i Sverige som kom att innebära att dödsstraff för mindre brott avskaffades, vilket ledde till att antalet avrättade minskade radikalt. 1860-64 avrättades totalt 15 personer och 1866, efter att den nya strafflagen trätt i kraft, avrättades endast två män. 1865 tycks inga dödsstraff ha verkställts. Faktum är att det mellan 1866 och 1910 inte avrättades mer än 15 personer, vilka utgjordes av 14 män och en kvinna. Jämför man med, exempelvis, perioden 1800–04 då totalt 86 personer (54 män och 32 kvinnor) avrättades är förändringen påtaglig. Under 1600-talet ansågs bödeln, som också var känd under benämningen skarprättare, vara oren, men samtidigt viktig då hans uppgifter även var att flå kadaver och tömma avträden. 1600-talets skarprättare var ofta en dödsdömd person som blivit benådad i utbyte mot att han skulle ägna resten av sitt liv åt att arbeta som bödel. 1699 kom dock detta att ändras när Karl XII (1682–1718) fastställde att ”till skarprättare skola antagas ärlige och oberyktade personer”. Det här innebar att bödelns anseende började förbättras och i 1734 års lag betonas till och med att skarprättarens arbete inte skulle ”nesligt hållas”. [caption id="attachment_39166" align="alignright" width="200"] Sveriges siste skarprättare, Anders Gustaf Dalman, samma år som han avrättade Ander. Foto: Wikimedia Commons[/caption] Under 1800-talet var det möjligt att söka statlig anställning som skarprättare, vilket var vad Anders Gustaf Dalman gjorde år 1885, kort efter att han tjänstgjort som korpral vid Västmanlands regemente. Den femte augusti samma år tilldelades han tjänsten som Stockholms läns skarprättare. Under de följande sex åren antogs han även som skarprättare för Gotlands län, Kalmar län, Jämtlands län, Gävleborgs län och Västernorrlands län. 1901 blev han, till sist, hela Sveriges skarprättare.

Att skipa rättvisa med handbila

Dahlman skall ha varit stolt över sitt yrke och på namnskylten som prydde hans ytterdörr kunde de förbipasserande även läsa hans yrkestitel. Enligt en av hans söner, Gustav Albert Dahlman, som bistod honom vid avrättningarna berättar dock att skarprättaren ofta fick anonyma brev som försökte uppmana honom till att byta yrke, men Dalman gav inte vika. Hans första avrättning ägde rum den sjunde augusti 1890. Anna Månsdotter hade mördat sin sondotter, Hanna Johansdotter, i Yngsjö den 28 mars 1889. Motivet skall ha varit svartsjuka då Månsdotter, som länge utsatt sin son för sexuella övergrepp, inte velat dela honom med någon annan kvinna. Sonen, Per Nilsson, hade dock hjälpt sin mor att döda Hanna. Anna Månsdotter dömdes till döden medan hennes son benådades då de övergrepp hon skall ha utsatt honom för hade uppdagats och istället blev han dömd till livstids fängelse och straffarbete. Dalman verkställde Anna Månsdotters dödsdom med handbila. Hon var den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Två år efter Yngsjömörderskans avrättning begav sig två bröder, Karl Erik och Per Johan Pettersson, från stationen i Bollnäs till gården i Alfta. Med sig hade de 80 liter brännvin som de skulle sälja och dela med grannarna, men då Per Johan åkt fast för lönnkrogsverksamhet två gånger tidigare så höll myndigheterna ett extra vaksamt öga på gården och det dröjde inte länge förrän kronolänsman Gavell och fjärdingsman Norén begav sig dit. Per Johan skall då, som det framgick i förhören, ha uppmanat sina bröder, Anders och Karl Erik, att skjuta de bägge poliserna. Per Johan kunde själv inte skjuta någon då han var förlamad på vänster sida. Karl Erik sköt ihjäl kronolänsman på platsen. Norén träffades i ryggraden och förlamades från midjan och nedåt, men överlevde inte sina skador utan dog elva dagar senare. Karl Erik, som sköt de två männen, dömdes till fängelse medan Per Johan, som efter den händelsen blev känd som ”Alftamördaren”, dömdes till döden för anstiftan till mord och avrättades av Dalman den 17 mars 1893 inför ett fyrtiotal åskådare. Den tredje personen Dalman avrättade var Theodor Julius Sallrot. Tjugoårige Sallrot hade varit högt skuldsatt till följd av att han levt över sina tillgångar. Detta hade drivit honom till att brutalt mörda och råna sin vän en oktobernatt 1899. Han avrättades sommaren året därpå, men ångrade djupt sitt brott. Dalman sade senare att av alla avrättningar han verkställt hade avrättningen av Sallrot varit den svåraste, dels på grund av rånmördarens mycket låga ålder och dels på grund av brottslingens ånger. I augusti 1900, bara en månad efter Dalman skilt unge Sallrots huvud från kroppen, fördes Lars Nilsson till schavotten. Nilsson hade gjort sig skyldig till det så kallade Löderupsdramat. Han hade lämnat sitt hem en decembernatt 1898 och sedan kommit hem med blodig tröja. Under den tid han varit borta hade han brutit sig in hos den unga Katarina Romare, som hade hand om den närbelägna handelsboden, för att stjäla pengar. Då hon ertappat honom hade han slagit henne blodig med en mejsel och tänt eld på huset. Enligt Nilsson själv hade kvinnan ännu varit vid liv när han bränt ner hennes hus. Han hade berättat för sin fru om vad han gjort och gett henne order om att hålla tyst. Det hade hon vägrat göra och genast gått till polisen, vilket ledde till han kunde avrättas för mordet. [caption id="attachment_39168" align="alignright" width="232"] Johan Filip Nordlund var den siste Dalman avrättade med handbila. Beskrevs av skarprättaren som ett ”vilddjur”. Foto: Wikimedia Commons[/caption] Den siste brottslingen som Dalman avrättade med handbila var Johan Filip Nordlund som under 1890-talet hade gjort sig skyldig till, och suttit i fängelse för, häststölder och mordbrand innan han sköt och knivhögg några av passagerarna på ångaren Prins Carl. Fem avled medan resten räddades. Våldsdådet chockade svenskarna och Dalman skall till och med, enligt sin son, ha konstaterat att Nordlund varit mer som ett vilt djur än en människa. Nordlund, som inte visade någon ånger för sina handlingar, avrättades av Dalman den 10 december år 1900.

Den sista avrättningen

Den femte januari 1910 hittades växelkontorets kassörska, Viktoria Hellsten, i en blodpöl på golvet bakom disken. Det upptäcktes även att 5211 kronor och 27 öre hade stulits från kontoret. Samma dag lämnade en man, som av hotellpersonalen beskrevs som nervös och besynnerlig, sin koffert på ett hotellrum. Hotellpersonalen, som hört talas om rånmordet, tipsade genast polisen om denne man och han greps samma kväll efter det att kofferten öppnats och visat sig innehålla nedblodade pengar, Viktoria Hellstens portmonnä och ett fotografi av Johan Alfred Andersson Ander. Följaktligen identifierades rånmördaren som Ander. Han dömdes till döden, men förnekade sin skuld och vägrade erkänna. Dock var han en våldsam man som hade straffats tidigare för, bland annat, stöld. [caption id="attachment_39167" align="alignright" width="250"] Johan Alfred Andersson Ander blev den siste som avrättades i Sverige. Han var också den ende som Dalman giljotinerade. Foto: Wikimedia Commons[/caption] Några år tidigare hade giljotinen anlänt till Sverige på båten från Antwerpen och var tänkt att bli standardmetoden vid verkställningen av dödsdomar. Det var dock först vid Anders avrättning den 23 november 1910 som den användes. Gustav Albert Dalman, som bistod sin far vid denna avrättning, berättar att Ander tittat nyfiket på giljotinen innan han hälsat dem med orden: ”God morgon, mina herrar.” Han bad även att få säga några ord, men skarprättare Dalman gav honom inte tillfället. Istället lades Ander på plats vid giljotinen och halshöggs av fallbilan. Anders dödsdom blev den sista som Dalman verkställde. Giljotinen användes aldrig mer igen i Sverige. Elva år senare avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid och år 1973 avskaffades dödsstraff i krigstid. Efter att ha blivit påkörd av en spårvagn återhämtade sig aldrig Anders Gustaf Dalman helt fysiskt och den 30 juli 1920 avled han i sin sons hem.