Kammaråklagare Rolf Hillegren: Så fungerar rättssystemet

Som jurist kan man ofta bli beklämd när man tar del av rapporteringen och de känslor den väcker hos läsarna. Jag har många gånger känt vanmakt inför missuppfattningar som rimligen borde kunna korrigeras med god pedagogik. Erfarenheten har visat att det inte alltid är så enkelt. Det är ofta oerhört svårt att göra sig förstådd, men trots det gör jag i följande text några försök att resonera lite kring vissa begrepp och företeelser som ofta förekommer i den journalistiska rapporteringen.

Varför leder så få våldtäktsanmälningar till åtal och fällande dom?

En av förklaringarna är att det av naturliga skäl så gott som aldrig finns vittnen till våldtäkter. En annan förklaring är att brottet till sin karaktär skiljer sig avsevärt från andra typer av brott. Låt oss till exempel jämföra med stöld. Har man konstaterat att någon blivit bestulen är det bara att leta efter tjuven. Vid anmälan om våldtäkt är problemet däremot ofta: har det överhuvudtaget begåtts ett brott? Ingen vill bli bestulen men de flesta vill ha samlag. Svårigheten ligger i att särskilja de otillåtna samlagen. Om målsäganden inte uppvisar några skador och den misstänkte påstår att de var överens om att ha samlag står uppgift mot uppgift och brott kan inte bevisas. Frågan om samtycke är central i alla våldtäktsmål där parterna känner varandra. En samtyckesparagraf som länge har debatterats kommer därför knappast att öka antalet fällande domar. Min gissning är att om en sådan paragraf införs kommer vi att cirka två år därefter få en ny debatt där frågan blir: varför har den nya lagstiftningen inte lett till fler fällande domar?

När blir man häktad?

Antag att du blir vittne till ett allvarligt brott. Du kanske överraskar en tjuv på bar gärning i din egen bostad och kan bidra till att gärningsmannen kan gripas strax därefter. Brottet kallas grov stöld. Förmodligen blir du inte bara upprörd över det inträffade utan i bedrövelsen känner du även en viss tillfredsställelse över att tjuven gripits och du räknar med att han ska hållas inlåst ett tag. Efter några timmar kanske du ser den tidigare gripne vandra omkring på stan och din tillfredsställelse övergår i besvikelse. Hur kan det vara möjligt? undrar du. Jag kan förstå din förvåning. Men det faktum att han släppts på fri fot innebär inte att han kommer att undgå att åtalas. I detta tänkta fall är det så att den misstänkte har erkänt brottet och är tidigare ostraffad. Då finns det inga lagliga skäl att häkta honom. För att någon ska kunna häktas måste vissa villkor vara uppfyllda. De två vanligaste skälen till att någon häktas är att det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet och/eller risk för att han försvårar utredningen. Risk för fortsatt brottslighet anses föreligga när den senaste domen inte är alltför gammal. Typexempel är att den misstänkte nyligen har avtjänat ett fängelsestraff och är villkorligt frigiven. Då är möjligheten att undgå häktning minimal. Vid de allvarligaste brotten häktas även den som tidigare är helt ostraffad. Men det gäller brott som har ett minimistraff på två år och de brotten är inte särskilt många. Ett häktningsbeslut är det sista beslutet i en kedja av tre. Polisen griper, åklagaren anhåller och domstolen häktar. Begreppet ”arrestera” förekommer inte inom svenskt rättsväsende.

Varför har vi inte jourdomstolar?

Med jämna mellanrum framförs förslag om att vi borde ha jourdomstolar. Det vore naturligtvis alldeles utmärkt om de misstänkta kunde dömas så snabbt som möjligt sedan de gripits. Jag tror att få har några invändningar mot själva tanken. Det stora problemet är att mycket få brott kan utredas i anslutning till att den misstänkte gripits. Här följer en uppräkning av några problem i sammanhanget. Den misstänkte kanske behöver avgiftas innan han kan ställas inför domstol. Han kanske vill ha en viss försvarare som inte kan infinna sig alltför snabbt. Vid våldsbrott krävs ett rättsintyg som inte kan utfärdas omgående. Viss teknisk utredning kanske måste utföras. Och så vidare. Frågan om jourdomstolar har varit aktuell vid ett flertal tillfällen utan att leda vidare. Förklaringen torde vara att den diskussionen lämpar sig bäst för politiker som vill visa verbal handlingskraft.

Varför dömdes inte den misstänkte trots att bevisningen var god?

Ganska ofta när ett ogillat åtal beskrivs i pressen frågar sig många hur det kunde ske. Enligt skribenten var ju bevisningen så bra och ändå blev det ingen fällande dom. En bra metod för förståelse av domen är att läsa den. Det leder ofta till att man förstår varför det blev som det blev. En dom kan man rekvirera från den domstol som dömt i målet. Det är mycket smidigt i dessa tider när vi har e-post och är i de flesta fall gratis.

Vad innebär nödvärn och nöd?

Nödvärn innebär att den som angrips med våld har rätt att freda sig på ett sätt som står i proportion till det våld som används vid angreppet. Det innebär däremot inte att man får ge igen för ett angrepp som redan är avslutat. Angrips eller hotas man allvarligt av ett livsfarligt vapen kan man ha rätt att döda angriparen. Och den som använder mer våld än nöden kräver kan ändå undgå straff om domstolen kommer fram till att den angripne ”svårligen kunde besinna sig” i den uppkomna situationen. Nöd innebär att man i vissa lägen kan undgå straff för gärningar som normalt är straffbelagda. Brinner grannens hus kan du ha rätt att bryta dig in för att släcka elden eller för att rädda hans husdjur.

Dömer svenska domstolar ut för lindriga straff?

Såvitt jag kunnat finna döms det inte ut strängare straff i jämförbara länder. Och det kan vara bra att veta att de allra flesta svenska domar döms ut enhälligt. Det är alltså inte så att nämndemännen vill döma på ett sätt och juristdomarna på ett annat.

Några ord om böter

Böter är den lindrigaste påföljden som förekommer. Det är en utmärkt påföljd under förutsättning att alla betalar sina böter, men så sker långt ifrån alltid. Låt oss tänka oss en person som gör sig skyldig till ett snatteri till ett måttligt belopp eller ett ofredande bestående av en knuff med ett straffvärde på 60 dagsböter. Den som har en årsinkomst mellan 250 000–300 000 kronor får då räkna med att betala cirka 15 000 kronor i böter, vilket lär svida en del i plånboken. Den som däremot saknar inkomster döms att betala cirka 3 000 kronor, viket kan förefalla rättvist i teorin. Skillnaden mellan dessa två personer är dock att den som saknar inkomster i många fall kommer undan gratis därför att pengarna ofta inte kan drivas in. Den som saknar inkomster och enbart begår brott som kan ge böter kan därför i många fall betraktas som straffimmun.

Slutord

Genom ovanstående genomgång har jag försökt att bringa klarhet bland vissa begrepp som ofta är på tapeten och diskuteras. Och om jag så bara lyckats förmedla någon information eller några synpunkter som vissa kanske inte har tänkt på så har min insats inte varit helt förgäves.